Författare: JanneN

Du har en kropp. Det är bra att veta när du står på scenen. Kroppen ger uttryck för dina känslor och attityder. Det är bra att vara medveten om vilka de är så att man vet vad man sänder ut.

Kroppsspråket kan understödja orden och förstärka deras innebörd, men det kan även sända ut ett motstridigt budskap. Medan dina ord signalerar att du är säker och bekväm kan kroppen avslöja dig som ängslig och spänd. Men kroppsspråket måste alltid ses i sin kontext och är unikt för en person. Därför går det inte att ge några generella råd om hur man ska röra sig eller hur man ska tolka olika signaler. Tumregeln är att försöka vara naturlig och låta sin personlighet synas. Om du är en person som gestikulerar mycket behöver du inte försöka dölja detta och bli stel, huvudsaken är att du tänker på vad publiken kan uppfatta som störande.

Med kroppsspråket ger du publiken en uppfattning om din egen attityd till

• dig själv,
• till det du talar om
• till dem som lyssnar på dig

De signaler som sänds ut med kroppsspråket kallas extralingvistiska eftersom de ligger utanför språket. Extralingvistiska signaler kan vara svåra att kontrollera, såsom svettning eller rodnad. Andra extralingvistiska signaler är sådana som kan vara omedvetna, men som man också kan medvetandegöra och arbeta med. Sådana är exempelvis

• hållning
• gester
• kroppsställning
• mimik
• ögonkontakt

När du övar på ditt tal, iaktta din hållning. Stå rak, så andas du bättre och din röst bär bättre. Gester hör till personligheten. Ändå borde du undvika att stryka dig alltför ofta över håret eller gnugga dig över näsan. Att tala med händerna farande över ansiktet signalerar osäkerhet. Försök hålla ögonkontakt med publiken för att visa att du är intresserad av dem och öppen för dialog.

Dina miner speglar din sinnesstämning, medan gesterna ofta används för att understryka det du vill säga. Hållningen avslöjar ofta din attityd. Om du demonstrativt håller armarna korsade framför kroppen och försöker göra dig så liten som möjligt signalerar du att du helst vill därifrån.

Leendet är avväpnande och skapar en positiv stämning, men om det är falskt och inte understöds av det övriga kroppsspråket och rösten, har det i stället en negativ effekt och undergräver lyssnarnas förtroende.

En öppen kropp där du varken gömmer dig bakom katedrar, talarstolar och dina armar inger trygghet och säkerhet och är inbjudande för lyssnarna. Den ger dig dessutom möjlighet att använda dina luft- och röstresurser så att du inte måste spänna rösten.

Din publik ägnar mycket uppmärksamhet åt att lyssna till din röst och därför är det viktigt att du använder den på ett effektivt sätt. De signaler vi förmedlar med rösten kallas paralingvistiska och dessa avgör hur orden vi säger uppfattas. Samma uttalande kan vara allvarligt, ironiskt eller sakligt konstaterande och det är rösten som signalerar hur det ska tolkas.

De paralingvistiska signalerna är bland annat

• taltempo
• röststyrka
• satsmelodi
• kvantitet, tryckstyrka och betoning
• artikulation och uttal
• pauser

Utgående från rösten gör sig publiken en bild av vem du är, varifrån du kommer och vilken sinnesstäsmning du har. Om du har ett väldigt säreget sätt att prata eller talar en stark dialekt kommer det att dra uppmärksamhet från ditt innehåll. Rösten ger även vinkar om din sinnesstämning. En mumlande eller monoton röst ger sken av en oengagerad talare medan en tunn och pipig röst signalerar osäkerhet. Genom medveten träning kan du bli uppmärksam på hur din röst uppfattas och arbeta fram en professionell talarröst. En sådan röst är neutral, mjuk och behaglig att lyssna på.

En monoton röst tråkar ut publiken och därför är det viktigt att variera sin röst. Växla mellan att tala snabbt och långsamt, att tala starkt och svagt. Genom att variera din röst kan du behålla publikens intresse och samtidigt understryka det viktiga genom att tala extra starkt och långsamt vid dessa passager. Det du däremot hela tiden ska göra är att tala så tydligt så möjligt.

Några röstråd:

• ta några djupa andetag innan du börjar tala
• sträck på dig och slappna av i kroppen
• försök tala från magen så anstränger du inte rösten så mycket
• tala mjukt och mörkt i stället för gällt och pipigt
• artikulera väl så behöver du inte höja rösten
• drick vatten i pauserna
• vila rösten genom att ta pauser
• försök inte överrösta buller utan vänta till det blir tyst
• skratta gärna

Språket är talarens främsta verktyg för att övertyga, roa och informera sin publik. Det är alltså viktigt att välja sina ord noga för att hitta ett funktionellt språk. Olika språk väcker olika känslor och därför ska du anpassa stilen till situationen. Ett avslappnat språk med inslag av lånord, slangord och dialektala uttryck kan vara rätt om ditt mål är att skapa en relation med en jämnårig publik. Ett mer formellt språk fungerar bäst när syftet är att inte dra uppmärksamhet till din egen person utan låta dina tankar och idéer stå i centrum.

En speciell dialekt, ett språkfel eller värdeladdade ord väcker uppmärksamhet hos publiken och i värsta fall koncentrerar de sig mer på hur du säger något än på vad du säger. Att försöka tala standardspråk, grammatiskt korrekt och att undvika onödiga tillspetsningar är huvudregeln. Om du är medveten om de språkliga konventionerna kan du också bryta mot dem ibland för att skapa vissa effekter.

Ditt språk är beroende av din egen bakgrund och personlighet och det får gärna synas. Om du härmar professorn eller använder svåra ord för att imponera på publiken, finns det en risk att du inte blir tagen på allvar. Det som verkligen imponerar på en publik är inte de svåra orden utan en talare som kan uttrycka komplicerade saker på ett enkelt sätt. Sträva alltså efter att uttrycka dig så exakt, konkret och enkelt som möjligt. En tumregel att minnas är att bara den som verkligen förstår sin sak kan uttrycka den enkelt och koncist.

Man brukar skilja mellan talspråk och skriftspråk, men däremellan finns talarspråket. Det är det språk som används i förberett tal och har inslag både av talspråk och av skriftspråk. Talarspråket är vårdat och korrekt, men inte lika formellt som skriftspråket. I talsituationen ska du alltså inte försöka tala som du skriver eftersom skriftspråkets långa meningar är svårförståeliga i talad kommunikation. Använd i stället korta och raka meningar och undvik främmande ord.

När du håller ett tal är det naturligt att ibland tveka, ta pauser för att söka efter ord och använda fyllnadsord (”hm”, ”öh”, ”typ”, ”alltså”). Så länge tvekningarna och fyllnadsorden inte blir överdrivna gör sådana inslag att ditt tal känns mer ledigt och naturligt än om du läser direkt från manus. Pauserna ger både talaren och publiken tid att fundera och fungerar som tankepauser.

För att kommunicera med publiken har talaren en rad olika verktyg till hands. Talarens viktigaste verktyg i talad kommunikation är naturligtvis språket, men man ska inte glömma bort den ickeverbala kommunikationen. Även om de viktigaste tankarna och idéerna förmedlas genom orden så är det rösten och kroppsspråket som avgör hur de ska tolkas. En blinkning eller ett ironiskt tonläge signalerar till exempel att talaren skämtar. De ickeverbala signalerna ger alltså kontexten och avslöjar talarens attityd och känslor. Den som är medveten om sitt kroppsspråk och sin röstanvändning kan förstärka och stödja det verbala innehållet med ickeverbala signaler.

Talaren har också andra verktyg än språket och kroppen. Han kan också sända ut vissa signaler genom sitt utseende och sina kläder och använda tiden, rummet och tekniska hjälpmedel för en effektiv kommunikation.

Att känna sig nervös för att tala inför andra människor är helt normalt och hjälper oss att fokusera på uppgiften. Men ibland blir talängslan så stark att den hindrar talaren från att göra bra ifrån sig. Oron inför ett föredrag kan byggas upp under en lång tid och under denna tid skapar vår fantasi allehanda skräckscenarion. Det är dessa negativa föreställningar som blockerar oss mentalt och som vi måste bli uppmärksamma på. Talängslan kan leda till att man börjar stamma, talar för snabbt, blir illamående eller yr, darrar eller svettas, glömmer bort delar av talet, tappar tråden eller börjar skämmas för sitt utseende eller sin dialekt.

När du förbereder ett tal ska du lägga märke till vilka förhandsföreställningar du gör dig. Om du ser framför dig hur du snubblar fram till podiet, glömmer bort inledningen eller hur datorn kollapsar under presentationen så kommer dessa negativa tankar att leda till att du känner dig ännu mer nervös och pressad och i värsta fall kan bilderna bli självuppfyllande profetior. Men om du i stället försöker skapa bilder av hur du klarar av talet med bravur och efteråt får beröm så har du också större chanser att verkligen lyckas. Denna metod kallas visualisering.

Talängslan botas också genom att vara väl förberedd. Om du är säker på din sak och känner ditt tal utan och innan så kan du också vara självsäker och avslappnad inför publiken. Repetera ditt tal flera gånger innan framträdandet, antingen framför spegeln eller inför goda vänner. Ta tid så att talet inte blir för långt eller för kort.

Förseningar och plötsliga fel kan skapa stress, så se till att komma i god tid och kontrollera att tekniken fungerar som du tänkt. Bekanta dig med rummet och prova akustiken. Innan du stiger upp på scenen ska du försöka slappna av och samla din koncentration. Börja inte talet förrän du står stadigt uppe på scenen eller framme i föreläsningssalen och har alla dina papper i ordning och tekniken i gång.

Under talet ska du koncentrera dig på innehållet och inte på dig själv som talare. Om du börjar fundera på hur du låter eller ser ut tappar du lätt tråden. Försök tala extra långsamt då nervositeten lätt gör att du talar snabbare än vanligt. Känn dig inte orolig när du ser publiken titta på dig. Om du har någon bekant bland lyssnarna kan du fästa ögonen på denne och få ett leende till uppmuntran innan du börjar.

Till den kommunikativa färdigheten hör att kunna ta emot och ge respons. Mottagaren måste kunna skilja mellan den egna personligheten och sina färdigheter som talare. Om du tar all kritik personligt kommer du antingen att bli sårad eller försöka försvara dig själv. Klarar du däremot av att försöka betrakta dig själv utifrån med publikens ögon så är det lättare att ta till sig responsen och tillämpa förbättringsförslag. Responsen handlar inte bara om din roll som talare utan också om publikens reaktioner. Stämmer din åhöraranalys med publikens verkliga kunskap och attityder? Har du kunnat läsa publikens gensvar riktigt?

När du ger respons ska du framför allt tänka på att vara hövlig och koncentrera dig på sakfrågor. Ge alltså inga kommentarer om talarens säregna klädstil eller sätt att tala. Målet för en utvärdering är både att beskriva och utvärdera talarens prestation. Vid utvärdering är det viktigt att du alltid motiverar dina kommentarer och ger konkreta exempel. Det hjälper inte talaren att höra vaga beskrivningar. Om talaren gjort ett osäkert intryck kan du i responsen lägga till vad det var som gav detta intryck. Var det kroppsspråket, taltempot eller ögonkontakten?

Utvärderingen ska vara konstruktiv och syfta till att hjälpa talaren. Ensidig kritik kan vara nedbrytande för talarens självförtroende. Varje tal innehåller något gott och därför bör även uppmuntran och förbättringsförslag ingå i utvärderingen.

Du kan också utvärdera dig själv genom att filma in anförandet. När du tittar på inspelningen kan det kännas ovant att iaktta sig själv, men tänk på att inte fästa för mycket uppmärksamhet på enskilda detaljer som din röst, utan i stället koncentrera dig på hur du lyckas som talare.

Utvärderingsblanketter för självutvärdering och för lyssnarnas feedback finns under kategorin Responsblanketter.

För att utvecklas som talare måste du veta vad du redan kan och vad du behöver öva mer på. Alla har vi en viss självuppfattning om vår kommunikativa kompetens: vi vet kanske att vi talar lite för snabbt vid nervositet eller att vi är duktiga lyssnare. Om självuppfattningen stämmer väl överens med omgivningens uppfattning är den realistisk och en god grund av bygga vidare på. Men självuppfattningen kan även vara snedvriden och då påverkar den i stället kommunikationsfärdigheterna på ett negativt sätt. Därför är det viktigt att få respons av andra och jämföra deras bild med vår egen.

Vår självuppfattning baserar sig på tidigare erfarenheter av framgång och misslyckanden. Speciellt tidiga barndomsupplevelser och skolgången har en stark inverkan på vår självuppfattning. Föräldrar och lärare fungerar förebilder. Om vi som barn upplevt ett gott samtalsklimat där alla får komma till tals har vi en positiv syn på kommunikation och har tillägnat oss ett resonerande och tolerant sätt att kommunicera. Dessa upplevelser skapar en positiv självuppfattning.

Upplevelser av god kommunikation är faktiskt så viktiga att de kan påverka självkänslan och självuppfattningen ända upp till vuxen ålder. Den som inte upplevt sig sedd i kommunikationen med andra utvecklar snabbt en negativ syn på sina egna färdigheter. En sådan negativ föreställning kan lätt bli till en självuppfyllande profetia och leda till talängslan och stark blygsel att tala inför andra. Att komma till rätta med snedvridna föreställningar är förutsättningen för att kunna utvecklas som talare. Målet för träning i muntlig färdighet är att skapa en realistisk bild av den egna förmågan.

Vår kommunikativa förmåga är beroende av vår personlighet och naturliga fallenhet, men den muntliga färdigheten kan också tränas upp. Genom att utvärdera sig själv eller få respons av andra kan man utvecklas som talare och kan förstärka sina starka sidor och arbeta bort de svaga.

Att bli utvärderad som talare kan väcka motstridiga känslor hos många. Vårt sätt att tala och föra oss i samtal uppfattas som något personligt, men man ska hålla i minne att kritiken inte är riktad mot den egna personligheten utan mot enskilda färdigheter.

Muntlig färdighet är en viktig del av yrkeskunskapen. Att kunna presentera och förmedla din kunskap, dina idéer och fördelar är en förutsättning för att nå yrkesmässig framgång. Detta gäller speciellt för akademikern, oberoende om den arbetar i näringslivet, i den sociala sektorn eller inom universitetet. Akademikern har specialkompetens inom ett visst område, men denna kunskap är värdelös om man inte kan förmedla den till andra.

I dagens arbetsliv är både muntlig och skriftlig kompetens en förutsättning i de flesta yrken. Din muntliga färdighet kommer att sättas på prov i din arbetsintervju, under möten och diskussionstillfällen, under föredrag och konferenser. Du kommer att få användning för den när du nätverkar med branschfolk, undervisar elever eller marknadsför dig hos kunder. Effektiv kommunikation är nyckeln till att du ska lyckas inom vilket yrkesområde du än väljer.

I arbetslivet är det viktigt att kunna arbeta i grupp och i olika nätverk. Du måste kunna samarbeta med andra för att utveckla idéer och genomföra projekt, lösa problem och dra nytta av ett socialt och yrkesmässigt kontaktnät. Ingen kan vara expert på allt och därför är det nyttigt att ha kontakter till kollegor och dra nytta av deras expertis. På en internationell arbetsmarknad sker samarbetet över språk- och kulturgränser och då är interkulturell kommunikation av största vikt.

Kommunikation på en vetenskaplig nivå

Kommunikationen på en vetenskaplig nivå går ofta ut på att producera ny vetenskapligt belagd kunskap och värdera andras verk. Det vetenskapliga kunnandet görs synligt genom att skriva, tala och diskutera. Forskaren måste kunna framställa sina resultat i artikelform, presentera dem muntligt på seminarier, konferenser och i undervisningen. Forskaren ska även delta i den vetenskapliga diskussionen och presentera sina tankar för allmänheten.

Den vetenskapliga kommunikationen är väldigt speciell och varierar från område till område. Nya studenter och forskare socialiseras in i sitt eget ämnesområde och lär känna de språkliga konventionerna och den vetenskapliga diskursen. Abstraktionsnivån är i allmänhet hög och speciell terminologi hör till genren.

Den vetenskapliga kommunikationen är till sin natur analyserande, reflekterande och argumenterande. Påståenden ska bygga på fakta och goda argument. I den vetenskapliga diskussionen måste forskaren alltid vara beredd på att motivera sina val (exempelvis val av ämne, frågeställning eller val av källor) och sina slutledningar. Detta ställer även stora krav på engagerade diskussionsdeltagare som är kritiska, utvärderande och inte konflikträdda.

I bästa fall är den vetenskapliga kommunikationen ett jämlikt kunskapsutbyte mellan kollegor där olika lösningar prövas och förkastas med hjälp av en logisk argumentation och ett hövligt sätt.

Förutsättningen för kommunikation är ett gemensamt symbolsystem. Hur symbolerna ser ut spelar inte så stor roll – huvudsaken är att talarna är överens om hur de ska tolkas. I talad kommunikation är symbolerna ljud och i skriftlig kommunikation bokstäver, men de kan också bestå av gester som i teckenspråket eller av punkter som i blindskriften.

De språkliga symbolerna betyder ingenting i sig, utan deras betydelse består av överenskommelser mellan talarna. Det finns alltså inga logiska skäl till varför ordet S-T-O-L skulle betyda just stol, men det är ett fungerande ord eftersom alla svenskspråkiga är överens om vad begreppet står för.

Men helt överens är talarna aldrig och detta kan göra kommunikation svår. Ett ord har nämligen både en denotativ och en konnotativ betydelse. Den denotativa betydelsen är den som återfinns i ordböcker, men den konnotativa betydelsen är enskilda talares uppfattningar om och associationer till ordet. Den subjektiva tolkningen av ett ord beror på talarens egen erfarenhet och kunskap. Två talare kan alltså vara överens om att en stol är en möbel som man sitter på, men den ena tänker på en mjuk och skön fåtölj medan den andra associerar till en hård pinnstol.

I den talade kommunikationen är symbolerna av två olika slag: verbala och ickeverbala. När vi tolkar ett yttrande tar vi lika mycket hänsyn till vad som sägs som hur det sägs. Det är de ickeverbala signalerna som talar om vilken tolkning som är rimlig. Ett yttrande som ”fönstret är öppet” kan vara både en uppmaning, en vädjan, kritik eller ett konstaterande beroende på vilken röst talaren använder och hur hans kroppsspråk ser ut.