Författare: JanneN

Tabeller och figurer (kartor och diagram) numreras i löpande ordning när de ingår i texten. Du kan hålla tabellerna och figurerna i sär så att du numrerar dem separat. Om du har många tabeller och figurer är en förteckning i början av uppsatsen till stor hjälp för läsaren. Förteckningen placeras omedelbart efter innehållsförteckningen.

En tabell består av

• tabellrubrik

kort, ska ge all information som läsaren behöver

• tabellhuvud

rubriktexter för uppgiftsgrupperingarna som inleds med stora bokstäver

• tabelltext

i sifferraka rader

• fotlinje

Exemplet är hämtat ur Svenska skrivregler (2000:40):

En tabell ska kunna fungera fristående utan omkringliggande text. Tabellen ska rymmas på en sida för att vara läsarvänlig. Tabellen ska alltid kommenteras i själva texten.

En tabellarisk uppställning anger inga matematiska värden eller statistiska förhållanden. Det är en överskådlig framställning över ett antal företeelser som man vill lyfta fram. Den fogas in i texten utan särskild rubrik eller underskrift.

I följande tabellariska uppställning visas hur satser och meningar länkas till varandra i fyra olika framställningsformer. (exemplet är hämtat ur Hellspong 1997)

Figurer; diagram och kartor

En figur ska också kunna läsas fristående utan hjälp av själva texten. Numrera figurerna om det finns flera av dem. Diagram, kartor och tabeller ska kommenteras i den löpande texten.

Litteratur

Lennart Hellspong och Per Ledin, 1997. Vägar genom texten: handbok i brukstextanalys. Studentlitteratur.

När du citerar ska du göra det korrekt, alltså ordagrant återgivet. Du ska återge varje tecken just som det står i originalet. Däremot finns det inga regler för hur mycket eller hur litet du får citera: ett ord, en mening, ett helt stycke eller flera stycken. Antingen väver du in citatet i din text eller så gör du ett blockcitat. Kom ihåg att ange sidan i verket när du citerar.

Om du utelämnar något i ett citat måste du markera det. Men du får börja citatet varifrån du vill och klippa av det där det lämpar sig bäst.

Överväg alltid om du ska citera eller inte. Är det alldeles nödvändigt att läsaren får läsa detta i originalform? Tillför det själva texten något?

Hur ska citatet se ut?

Man kan antingen sätta ut citattecken på vardera sidan om det som citeras eller så gör man ett blockcitat, man drar in texten och skriver den med ett kortare radavstånd och eventuellt också med mindre bokstäver. Blockcitat är bra om man vill citera en längre text. Exempel:

Det komplicerade, det svåra, hör till sådant som jag brukar finna ett stort nöje i att försöka reda ut och ibland framställa i en enklare form. Det händer att det komplicerade är så svårt till sin karaktär att alla förenklingar egentligen mest blir till sagor eller metaforer. Men det händer också att det komplicerade, ungefär som en trasslig garnhärva, kan redas ut så att man kan hålla i tråden. (Jönsson 1999:57)

Om citatet ingår i den egna texten ska du anpassa det till din egen meningsbyggnad. Exempel:

Handboken slår fast att man ”utesluter den punkt som avslutar den citerade texten i original” (Strömquist 1998:64).

Punkten hamnar bakom parentesen och avslutar hela meningen inklusive citatet och hänvisningen.

Om du vill utelämna något i ett citat signalerar du det med tre punkter inom hakparentes. Exempel:

Strömquist (1998:64) understryker att det är olämpligt att signalera en utelämning med enbart tre punkter i en vetenskaplig text eftersom ”tre punkter […] kan ha funnits redan i originalet.”

Om det du vill citera innehåller ett citat använder du både enkelt och dubbelt citattecken. Exempel:

Svenska skrivregler ger exemplet: ”Låt gå för ’lilla gumman’, men kalla mig inte ’baby darling’!”

Får man formulera om ett citat?

I nödfall får du lägga till ett ord eller forma om ett ord, men då måste du omge din kommentar eller det du förändrat med en hakparentes.

Professor Ottosson (1996:129) skriver ordagrant i sin avhandling: ”Korrosionen [rosten] ökar för varje år (jfr diskussionen i kap 9), bland annat på grund av miljöförstöringen.”

Hakparentesen är ett senare tillägg medan parentesen ingår i Ottosons original. Övriga kommentarer som [min kursivering] eller [min översättning] kan också fogas in i citatet med hjälp av hakparenteser. I din egen text använder du vanliga parenteser för den här typen av kommentarer.

Vad betyder [sic!]?

Om du upptäcker att någon har skrivit fel i det du vill citera kan du kommentera detta genom att skriva [sic!] efter exempelvis stavfelet. Det här är latin och betyder så. Då vet man att det inte är du som har skrivit fel utan att felet fanns i originalet som du är tvungen att citera ordagrant.

Skillnaden mellan att citera och att referera

Du återger med egna ord det som du har läst. Du ska först förstå det annars går det inte. Det märks faktiskt genast på språket om du kopierar någon annan utan att begripa vad den har avsett.

Läs alltså tills du inser sammanhangen och återge sedan texten med egna ord.

Litteratur

Siv Strömqvist, 1998. Uppsatshandboken. Hallgren och Fallgren
Svenska skrivregler, 2001. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden.

Du stödjer ofta din egen forskning på andra forskares resonemang och resultat. Ibland kan det vara svårt att få texten att hänga ihop då man ständigt måste växla mellan sina egna och andras tankar. Håll två viktiga saker i minnet:

• Hänvisningarna ska ingå i texten utan att det stör läsningen.
• Läsaren ska veta när det är du som anser något och när åsikten hänför sig till någon annan.

Det är viktigt att de källor du hänvisar till återfinns i litteraturlistan, eftersom läsaren ska kunna gå till dina källor och läsa dem i original. Det är i litteraturlistan (Litteratur, Källhänvisningar, Referenser) de utförliga uppgifterna om dina källor finns. I själva texten använder du dig av parenteser (Harvardmodellen) eller noter (Oxfordmodellen) när du hänvisar.

Det finns givetvis också andra modeller och kombinationer av dessa. Ta reda på praxis vid din institution och tala med din handledare. Här behandlas de två vanligaste systemen; Harvardmodellen och Oxfordmodellen.

Harvardmodellen

Den här modellen rekommenderas i Svenska skrivregler därför att den anses vara bra ur läsbarhetssynpunkt. Du anger författarnamn, textens utgivningsår och aktuell sida inom parentes. Ett notsystem kräver att du avbryter läsningen och tittar nere på sidan. Källhänvisningar enligt Harvard kan variera, här följer några exempel:

Enligt Green-Vänttinen (2001:135) är…
Företeelsen är väldokumenterad. (Jfr Green-Vänttinen 2001:135.)
Problemet har diskuterats tidigare (se Green-Vänttinen 2001:135), men det är…

Det är viktigt att du anger sidan i verket. Endast om du hänvisar till ett helt verk kan du utelämna sidhänvisningen. Hur du hänvisar till en eller flera sidor varierar också:

(Green-Vänttinen 2001:135)
(Green-Vänttinen 2001 s. 135)
(Green-Vänttinen 2001:135–142)
(Green-Vänttinen 2001 s. 135–142)

Om en författare har gett ut flera verk under ett år markerar du det både i hänvisningen och i litteraturlistan, exemplet är ur Uppsatshandboken:

“I ”Ordbildning i slagspråk” (Kotsinas 1990a) presenteras… Vid sin bedömning av främmande drag i svenskt talspråk utgår författaren från att….(Kotsinas 1990b)

Oxfordmodellen

Varje referens markeras med en siffra eller på något annat sätt (till exempel siffra inom hakparenteser) omedelbart efter citatet eller det refererade textblockets slut. Noten finns antingen nere på sidan eller samlade längst bak efter texten. Det är lättare att läsa om noten finns på samma sida. En not skapar du genom att trycka på ”infoga” och därefter på ”fotnoter och slutkommentarer” på Word.

Om noternas antal inte överstiger 99 kan du låta dem löpa i nummerordning. Om de är flera rekommenderar Strömquist (1998:42) att man startar från ett vid varje kapitel. Notsiffran placeras direkt efter den term som man förklarar, men om man hänvisar till en större helhet placeras notsiffran efter punkten eller annat avslutande skiljetecken.

När verket nämns för första gången ger man samma upplysningar som återfinns i litteraturlistan: författarens namn, verkets titel, utgivningsår och utgivningsort. Observera att informationen presenteras i en annan ordning än i själv listan!

Maria Green-Vänttinen, Lyssnaren i fokus (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2001). s. 135.

När du omnämner verket i fortsättning kan du vara mera kortfattad:

Green-Vänttinen, s. 142.

Regler som gäller för både Harvard och Oxford

Du kan också använda förkortningen f. när du avser följande sida, eller ff. om det rör som om flera sidor, dock högst fem:

Green-Vänttinen, s. 3 f.
(Green-Vänttinen 2001 s. 3 f.)
Green-Vänttinen, s. 3 ff.
(Green-Vänttinen 2001:3 ff.)

Om sidantalet överstiger fem ger uppger man det exakt:

Green-Vänttinen, s. 3–13
(Green-Vänttinen 2001 s. 3–13)

Noter är inte bara källhänvisningar

Även om du använder dig av parenteser (Harvardmodellen) kan du utnyttja noternas möjligheter. Om du gör en längre utvikning från ditt ämne kan du göra det i notform. Likaså om du vill ge förklaringar eller definitioner som inte direkt är nödvändiga men som kan vara till nytta för någon läsare.

Strö ändå inte omkring dig alltför många noter, tänk noga efter om informationen kan ingå i texten eller om du kan stryka kommentaren helt och hållet.

Måste man alltid gå till ursprungskällan?

Det är bra om du försöker hitta ursprunget (primärkällan) och direkt hänvisar till den, men ibland kan man vara tvungen att hänvisa till sekundärkällan, alltså till någon som hänvisar till någon annan. Det ska framgå att du inte har läst primärkällan: Andersson (2001:32) refererar Gustafsson (1953:54) som anser… I litteraturlistan ingår då verket av Andersson, som du har läst, men inte verket av Gustafsson som du inte har läst.

En sida ut Lyssnaren i fokus (Green-Vänttinen 2001:30) där du kan se hur hon utnyttjar noter i Harvardmodellen.

Litteratur

Siv Strömqvist, 1998. Uppsatshandboken. Hallgren och Fallgren
Svenska skrivregler, 2001. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden

www.abo.fi/csk/web/

www.imt.liu.se/edu/report > Punkt 5 Referensteknik

Uppsatsen består i sin helhet av tre delar: inledning, själva texten och avslutning. Texten består också av tre delar:

• inledning

För in läsaren i ämnet, presentera syftet, formulera problem eller hypotes, ange begränsningar. Knyt an till tidigare forskning, ifrågasätt den eller visa hur du bygger vidare på den. Beskriv hur innehållet är disponerat. Redogör för ditt material och din vetenskapliga metod.

• huvudtext (avhandling)

Redovisa för det arbete som du utfört: analys, rapport, diskussion, presentation.

• avslutning

Avrunda framställningen. Sammanfatta och presentera slutsatser, se framåt mot något som kan vara värt att forska vidare i.

Det finns inga fastslagna bestämmelser för hur du ska disponera innehållet i inledningen. Fråga din handledare om råd.

Dispositionen kan variera. Begränsa antalet nivåer, det blir för svårt för läsaren (och för dig själv!) att hålla reda på graderingarna annars. Håll dig till tre eller högst fyra nivåer. Ensiffriga delar kallas kapitel, delkapitel/avdelningar är tvåsiffriga och sedan kan du ytterliga dela in i avsnitt som är den minsta enheten.

Punktens uppgift är att hålla i sär siffrorna. Ingen punkt närmast rubriken!

Litteratur

Siv Strömqvist, 1998. Uppsatshandboken. Hallgren och Fallgren

Man kan säga att en vetenskaplig uppsats eller avhandling består av tre delar:

• inledning: (pärm), titelsida, sammandrag (abstract) innehållsförteckning, ev. tabell- och figurförteckning, ev. förkortningsförteckning
• själva texten
• avslutning: litteraturförteckning, ev. bilagor

Alla delar ska ingå i din uppsats men huvuddelen, alltså själva texten, är det viktigaste.

Backlund, Britt, 1992. Inte bara ord, en bok om talad kommunikation. Lund:Studentlitteratur.

-1997: Med tanke på talet. Om förberett tal – vetenskapen, hantverket och konsten. Lund:Studentlitteratur.

Hellspong, Lennart, 1992: Konsten att tala. Handbok i praktisk retorik. Studentlitteratur.

Johannesson, Kurt, 2001: Tala väl. 10 lektioner i praktisk retorik. Norstedts Förlag.

Lehrer, Solveig, 2001. Mötesteknik. Utbildningsstyrelsen. Vasa.

Lucas E. Stephen, 2004: The Art of Public Speaking. The Macgrav-hill.

Strömquist, Siv, (red.) 1992: Tal och samtal. Studentlitteratur.

Strömqvist, Siv, 1998: Talarskolan. Talprocessen–teori och tillämpning. Gleerups förlag.

Säfström, Charlotte, 1999: Börja tala. Ordfronts förlag.

Forskningscentralen för de inhemska språken, 1994: Svensk uttalsordlista.

När du planerar ditt anförande ska du redan under förberedelsen fundera på om du ska utnyttja tekniska hjälpmedel eller inte.

Ett framträdande blir oftast bättre om det språkligt vädjar till publikens sinnen, d.v.s. innehåller VAK-information.

VAK står för:

• Visuell
• Auditiv
• Kinestetisk

Du kan få till stånd VAK-information redan genom att arbeta med språket och skapa språkliga bilder som vädjar till sinnena. Men du kan också arbeta konkret genom att använda tekniska hjälpmedel.

Visuellt material

Förvissa dig om att tekniken fungerar. Kontrollera än en gång före presentationen!

• Ett anförande kan byggas upp helt och hållet utgående från en bild eller en bildserie.
• Rummet kräver ofta mörkläggning. Ska deltagarna anteckna? Kan de se. Hur löses problemet?
• Ett mörkt rum inbjuder till vila. Publiken kan somna även om temat är intressant.

Power point
• Fungerar ofta som talarens stolpkort, vilket har både för-och nackdelar.
• Bör ha lugn layout, inte rörliga roligheter.
• Minst fontstorlek 20 pt→ mycket litet information ryms med per bild.
• Många PP-presentationer i följd blir tröttande för publiken.
• Publiken tittar på skärmen, inte på talaren.

Stordior
• Fungerar ofta som talarens stolpkort, vilket har för- och nackdelar.
• Variera med bilder, kartor, pilar.
• En handtextad stordia kan vara ett personligt litet konstverk.
• Dålig handstil och ruffig layout är bannlysta.
• På dator: Minst fontstorlek 20 pt→ mycket litet information ryms med per bild.
• Lek med färger. Svart är neutralt och sakligt, blått svalt, rött fungerar som signal. Grönt syns ofta dåligt, så undvik den färgen.

Auditivt material

Förvissa dig om att tekniken fungerar. Kontrollera än en gång strax före presentationen!

Uppspelat material

• Musik
• Ljudlandskap
• Språkprov
• Berättelse

Ljud i realtid

• Sång (blir oftast oförglömligt)
• Instrument
• Vissling
• Berättelse
• Citat

Kinestetiskt material

Kinestetiskt material är allt som man kan röra vid. Behöver sällan någon teknik, däremot fantasi och påhittighet samt en god tidsplanering.
Att känna på: material, struktur, form.

Konkurrera inte med dig själv

Tumregel för allt AV-material är: Konkurrera inte med dig själv som talare. När din publik har kommit till en viss plats, ett visst rum för att möta dig där, ska du se till att det faktiskt blir ett möte. Undvik inte mötet genom att gardera dig med så mycket teknik att du nästan blir osynlig. Då kan publiken lika gott stå och stirra på en vägg där skriftliga budskap kommer och går till ljudet av en megafon eller bara ett surr från en projektor.

• Fundera alltså noggrant på vilken funktion och vilket format ditt AV- material har: Vad ska du använda; datorfiler, diabilder, CD-skivor?

Det du visar, spelar upp eller låter publiken känna på kan användas som:

• Stämningsskapare
• Illustration (fler bilder, låtar, etc.) som ackompanjerar anförandet.
• Utgångspunkt för analys och diskussion (visa bilden direkt, låt den stå kvar och utnyttja den). Musik och talprov måste ofta spelas upp fler gånger i följd.

Text på bild: PP, stordia
Läs upp det som står på den färdiga bilden (därför ska det finnas sparsamt med text). Tala inte medan publiken är sysselsatt med att läsa texten på bilden. Eller visa texten som en inledning till, eller sammanfattning av det du behandlar. Variera. Många textrutor i följd blir tråkigt för publiken.

Bilder i böcker, eller föremål
Undvik att skicka runt material för påseende medan du talar. Skicka runt genast i början då det kan bli utgångspunkt för en analys. Eller vänta till slutet då det närmast är en illustration, och publikens uppmärksamhet inte längre är den bästa.

Svarta tavlan är ett oöverträffat AV-medel, eftersom publiken ser talaren bygga sina tankekedjor i realtid. Öva din handstil så den är övertygande och läslig.

Också blädderblocket och whiteboarden är utmärkta – de ger framställningen en dynamik och känlsa av improvisation.

Kom ihåg – du ska klara av vilket anförande som helst utan att använda något som helst AV-medel. All teknik kan krascha – det är alltid bra att ha plan B och C redo, så att du inte behöver inställa ditt anförande under några som helst omständigheter.

Ett anförande blir inte nödvändigtvis bättre av att man använder AV-medel.

Du övar in talet. Förvånansvärt många talare går upp i talarstolen utan att ha övat. Övningen är en fundamental del av förberedelsen. Öva inför en provpublik, en videokamera, en bandspelare eller i nödfall en spegel. Stå rak och tänk på din hållning. Håll ditt tal som om du skulle hålla det i verkligheten. Kontrollera att din röst hörs.

Kontrollera också tiden. Ett tal tar alltid längre tid i verkligheten än i övningssituationen. Om du känner dig osäker på om ditt tal är tillräckligt långt, kan du i det här skedet lägga in några extra minnesanteckningar i mitten av talet, som du har med som plan B. Lägg inte till något på slutet.

(att arbeta med språket)

Talat eller skrivet?

Många talare är rädda för att tala utan manuskript. Men manuskriptet behöver inte bestå av ett skrivet tal. Det räcker att du har ordentliga minnesanteckningar, stolpar.
Skriv minnesanteckningar och bygg upp en stomme för ditt tal. Kontrollera uttal av namn och främmande ord. Det språk du kommer att använda är i hög grad beroende av talsituationen. Är det en informell, ledig situation, eller krävs det något mer av stil och språk? Tumregeln är att du gör den språkliga förberedelsen genom att vara noggrann då du gör minnesanteckningarna. Då får du ett ledigt, genomtänkt språk som ändå är ett talat språk, som skapas i mötet med publiken. Endast festtal eller andra ceremoniella tal fungerar som uppläst text.

Hjälp lyssnarna

Hjälp lyssnarna att gestalta det du säger genom att ge exempel, konkretisera och jämföra. Kännetecknande för tal är också upprepningen. Ofta måste något sägas två eller flera gånger, genom att du omformulerar ditt uttryck.

Stolpkort

Ett bra sätt att organisera sina minnesanteckningar är att skriva stolpkort, d.v.s. kort med minnesanteckningar. Stolpkorten gör du av stadigt papper ungefär i vykortsstorlek. Skriv bara en anteckning per kort. Packen med stolpkort kan bli ganska tjock, men det här ger dig fördelen att du i övningsskedet fortfarande kan organisera om, lägga till eller ta bort kort. Stolpkorten är diskreta och lätta att manövrera i talsituationen, och du riskerar aldrig att komma av dig eller att förlora kontakten med publiken.