Författare: Åsa Mickwitz

Publicerat

Vilka krav ska den vetenskapliga texten uppfylla?

Generellt sett ska en vetenskaplig text uppfylla följande krav:

exakthet
överskådlighet
koncentration
trovärdighet

Exakthet innebär att läsaren inte ska behöva tolka din text eller läsa mellan raderna. Texten skall säga exakt det du menar. Man brukar tala om att det vetenskapliga språket ska vara genomskinlig – texten ska så väl som möjligt förmedla innehållet, utan att läsaren ska behöva snubbla på vaga ord eller stilistiska grodor.

Exakthet innebär också att du definierar de termer du använder och undviker vaga ord som kan ha många betydelser. Om du använder termer som i allmänspråket har många betydelser, så ska du i din uppsats definiera vad du menar med dessa. Termen ska där ha endast en betydelse! Du kan sammanföra termerna och definiera dem i ett separat avsnitt.

Överskådlighet innebär att din text ska vara välstrukturerad och genomtänkt. Därför är det viktigt att du alltid planerar din text innan du börjar skriva. Du bör också leda läsaren genom texten med hjälp av s.k. metakommentarer. Du kan bl.a. i början av uppsatsen berätta hur du strukturerat den och inleda varje kapitel med en kort översikt över vad kapitlet handlar om. Det kan också vara bra att avsluta varje kapitel med en kort sammanfattning.

Din text ska vara koncentrerad. Det betyder att varje sats – varje ord – du skriver ska ha en funktion. Skala bort onödiga satser och onödiga småord. Fundera på vad som är relevant för läsaren. Vad behöver läsaren veta för att han eller hon ska kunna tillgodogöra sig innehållet till fullo?

Läs följande korta text:

Jag funderade först på om jag skulle skriva om lågstadiebarns kunskaper i finska, men sen funderade jag om och efter kanske två veckor så tänkte jag att det skulle vara bättre om jag skrev om högstadiebarn i stället då jag kanske tror att det skulle vara lättare att få tag på material av dem.

Det är inte nödvändigt för läsaren att veta vad och hur du tänkt innan du kommit fram till kärnan i det du ska skriva om. Texten kan formuleras mycket kortare:

Jag kommer att undersöka högstadiebarns kunskaper i finska eftersom jag har tillgång till uppsatser som är skrivna av en grupp högstadiebarn.

Samtidigt är det viktigt att du noggrant redogör för bakgrunden till din undersökning och din forskning. Läsaren har inte varit med om forskningsprocessen och behöver tillgång till den informationen. Det är t.ex. viktigt att du redogör exakt för hur du har fått tag på ditt material, vem som har samlat in det, när det gjorts, under vilka omständigheter materialet har uppstått o.s.v.

En vetenskaplig text – till skillnad från en populärt skriven text – bör ha en viss trovärdighet och auktoritet. Du ska föra en logisk argumentation som baserar sig på dina källor och/eller på resultatet av din egen undersökning. Med din uppsats ska du visa mognad och att du kan hantera ett vetenskapligt problem. Dina påståenden ska inte vara lösryckta, utan de ska kunna motiveras. Läsaren ska kunna lita på din forskning, eftersom den för fram en objektiv aspekt av ett fenomen.

Litteratur

Jarrick, Arne och Josephson, Olle, 1988. Från tanke till text. En språkhandbok för uppsatsskrivande studenter. Studentlitteratur.

Publicerat

Vad är vetenskaplig stil?

Det finns inte bara ett sätt att skriva vetenskapligt. Stilen varierar inom och framför allt mellan olika ämnesområden. Man brukar tala om att man ”skriver in sig i en tradition” när man lär sig att skriva inom ett visst vetenskapligt område.

Språkhjälpen kommer här att ta upp exempel på två olika vetenskapliga stilar. Den s.k. essäistiska stilen ligger nära den populärvetenskapliga, och har nästan skönlitterära drag. Dessa texter är personliga, läsarvänliga, beskrivande och inte lika koncentrerade som strikt vetenskapliga. De för en dialog med läsaren.

Den essäistiska stilens motsats är den strikt vetenskapliga, som bl.a. kännetecknas av abstraktion och av att författaren ofta är helt osynlig i texten. Passivkonstruktioner är vanliga och terminologin är mer fackinriktad än i den essäistiska stilen. Andelen substantiv är ofta också hög.

De flesta vetenskapliga texter som skrivs ligger på en skala inom dessa två extremer. Läs igenom följande autentiska texter, och fundera på vad det finns för skillnader mellan dem. Båda texterna är de inledande styckena i två doktorsavhandlingar.

I svenskan, liksom sannolikt i alla naturliga språk, kan man använda upprepning för olika semantisk-pragmatiska syften. Beroende på vad som upprepas och i vilken kontext har man etiketterat fenomenet som reduplikation, repetition, iteration, tautologi m.m. I föreliggande studie undersöks en speciell typ av svensk upprepning, som formellt och funktionellt ligger nära det som i moderna lingvistiska sammanhang kallats syntaktisk reduplikation (Wierzbicka 1986; Israeli 1997; jfr också Borillo 1995)
(Ur: Jan Lindström. Vackert, vackert! Syntaktisk reduplikation i svenskan. Studier i Nordisk filologi. Svenska litteratursällskapet i Finland. Helsingfors 1999).

Det går ofta våldsamt till i Johan Ludvig Runebergs diktning. I den tidiga dikten ”Svartsjukans nätter” förekommer svek, galenskap och självmord. I ”Grafven i Perrho”, som belönades med Svenska Akademiens mindre guldmedalj, en far som nästan plågar livet ur sina söner, och som dör av lycka när det visar sig att de alla sex stupat i strid. I ”Zigenaren” knivskärningar och bedrägeri som leder till död. I Nadescha en mor som förskjuter sina barn och barnbarn av bördsstolthet och en broder som försöker våldta sin svägerska.
(Ur Michel Ekman, Kaos, ordning, kaos. Människan i naturen och naturen i människan hos J.L.Runeberg. Helsingfors 2004)

Den första texten är en språkvetenskaplig avhandling och den andra en avhandling inom litteratur. Trots att ämnesområdena ligger relativt nära varandra är skrivkonventionerna mycket olika.
Ekmans text innehåller mängder med stilistiskt icke-neutrala ord och uttryck: våldsamt, svek, galenskap, plågar, dör av lycka osv. Den är också nästan skönlitterärt beskrivande, med många adjektiv. Den innehåller inga termer, och t.o.m. ofullständiga satser.
Lindströms text utgör motsatsen. Texten är full med termer: semantisk-pragmatiska, upprepning, reduplikation, repetition osv. Författarens roll i texten är liten – i stället för att föra en dialog med läsaren är hans uppgift snarast att förmedla saklig information.

Vad är då skillnaden mellan en vetenskaplig text och en icke vetenskaplig, s.k. populär text? Det är förstås en klar skillnad mellan t.ex. dagbokstext, dagstidningstext och strikt vetenskaplig text (se Lindströms text ovan). Men skillnaden mellan en essä och en vetenskaplig text i essäistisk stil kan vara hårfin, speciellt inom ämnesområdet litteratur. Läs följande text, som är ett utdrag ur en essä om Agneta Enckells poesi:

Diktens inledande ord kan läsas antingen som ett citat eller som en ”röst” som avviker från resten av diktens stämma, idiom. Som citat hittar jag inte orden någonstans speciellt, men ändå känns de väldigt bekanta, en mycket igenkännbar röst. […] Vad som här etableras, i och med denna röst, är en stämning typisk för traditionell central- och naturlyrik, en natur- och själsstämning i samklang med den högsta modernistiska traditionen.
(Ur: Peter Mickwitz, Carassius carassius!I: Rudan, vanten och gangstern. Essäer om samtida finlandssvensk litteratur. Michel Ekman & Peter Mickwitz (red.). Helsingfors 1995)

Denna essä skiljer sig från Ekmans text i det att författaren är mycket synlig i texten – han beskriver bl.a. sina känslor för läsaren. Detta är rent allmänt en av de största skillnaderna mellan vetenskaplig text och populär text – i en vetenskaplig text bör författaren aldrig uttrycka känslor. Å andra sidan ingår det en del specifik terminologi i texten, som gör att den rent tekniskt ligger nära vetenskaplig text.

Publicerat

Språket är ditt redskap

Många tror att den vetenskapliga texten skall vara svårbegriplig och krångligt skriven. Studenter försöker ofta skriva krångligare än nödvändigt eftersom de har lärt sig att en text blir mer vetenskaplig om satserna är långa och komplicerade och om texten innehåller många svåra termer.

En vetenskaplig text är naturligtvis svår, eftersom innehållet är abstrakt och argumentationen till stor del bygger på tidigare kunskap som man som läsare inte alltid behärskar. Det är alltså innehållet, stoffet som är krångligt, inte nödvändigtvis språket. Det är viktigt att du som skribent använder ett sakligt och neutralt språk. Språket är det redskap du använder för att kommunicera den abstrakta och svåra informationen till läsaren.

I det här avsnittet kommer Språkhjälpen att försöka avgränsa och definiera begreppet vetenskaplig stil.

Publicerat

Korrekturläsning

Innan du ger ifrån dig texten bör du än en gång kontrollera detaljerna i den: marginaler, blankrader, indrag, tabeller och tabelltexter o.s.v.. Kontrollera att du har varit konsekvent i hela uppsatsen. Kontrollera också t.ex. att rubrikerna i innehållsförteckningen överensstämmer med rubrikerna i själva brödtexten.

Publicerat

Bearbetning

Du bör bearbeta texten i flera omgångar. Låt t.ex. någon annan läsa din text och ge dig kommentarer på den. Du kan också låta den ligga någon vecka (vilket förutsätter att du börjat i tid…) och sedan läsa den på nytt – du har fått distans till texten och märker nya problem med den.

Ha som mål att få texten helt färdig 1 vecka före den ska lämnas in!

Läs igenom din text och tänk på följande:

Texten som helhet:

  • Kontrollera om texten når läsaren. Får du fram det du vill säga med texten? Är den intressant och informativ? Är din text skriven för att läsas eller för att du ska få studiepoäng?
  • Kontrollera stilen. Är texten stilmässigt jämn? Jämför teoridelen med empiridelen – kontrollera att den text som du baserar på källor stilmässig befinner sig på samma nivå som den text du producerar helt själv.
  • Kontrollera textens röda tråd. Överensstämmer början av texten med slutet? Har du besvarat de frågor du ställde i början? Återkommer du till syftet i diskussionen?
  • Kontrollera språket. Har du tänkt på svenska när du skrivit din text? Eller är texten en översättning från engelska eller finska vilket beror på att dina källor är skrivna på främmande språk?

Texten i detalj:

  • Kontrollera terminologin, använd helst inte termer på andra språk än svenska, och om du måste göra det, så kan du gå till väga på följande sätt.
  • Kontrollera stavningen. Använd Svenska akademins ordlista.
  • Kontrollera kommatecken, tankstreck, parenteser, citattecken, understrykningar. Här kan du ha nytta av Svenska skrivregler.
  • Kontrollera att du inte upprepar samma ord om och om igen! Variera, använd pronomen.
  • Kontrollera att sammansättningar inte är särskrivna!
  • Kontrollera ordföljden!
  • Kontrollera styckena! Innehåller varje stycke en huvudtanke? Fungerar övergångarna mellan styckena? Är något stycke för långt eller för kort?
Publicerat

Formulering

Nu kan du äntligen börja formulera ett första utkast. Om du har gjort anteckningar, ovanstående analysövningar och en preliminär innehållsförteckning så har du redan en stor del av uppsatsen färdig. Det handlar nu om att formulera tankarna och anteckningarna till en text.

Kom ändå ihåg att det du skriver nu bara är ett utkast, inte en färdig text! Det viktiga är nu att innehållet skrivs ner, att du åstadkommer en första version av din text. Du behöver i detta skede inte koncentrera dig på detaljer i texten.

Du ska sedan inte vara rädd för att göra stora ändringar i din text, ofta ser den färdiga texten helt annorlunda ut än det första utkastet.

Publicerat

Hur yttrar man sig på ett möte?

I det följande ger Språkhjälpen exempel på yttranden på ett möte.

Hur kan man uttala sig på ett möte?
Man kan sammanställa egna förslag. “Ordförande, jag föreslår att vi håller vårfesten den nittonde maj ute i det fria, då kan vi ta emot hur många människor som helst.”

Man kan föreslå en ändring av ett förslag. “Ordförande, jag föreslår att vi inte flyttar friluftsdagen till den elfte juni eftersom sommarlovet då har börjat också i Sverige dit vi är på väg.”

Man kan understöda någons förslag genom att säga “understödes”.

Om man inte vill ta ansvar för det beslut som har fattats kan man reservera sig mot det och få det antecknat i protokollet. Man säger: “Ordförande. Jag vill reservera mig mot beslutet och vill att det antecknas i protokollet.”

Om formalitet
På informella möten behöver man inte uttala sig så strikt, men man bör ändå undvika uttalanden i stil med ”Hej, jag tycker att vi gör så här!”. Om man deltar i ett formellt möte för första gången är det bra att först lyssna på vad de andra mötesdeltagarna säger och hur de beter sig innan man uttalar sig.

Publicerat

Olika möteskulturer

Om mötesdeltagarna kommer från olika kulturer och har mycket olika uppfattningar om hur ett möte ska gå till kan det ibland uppstå kommunikationsproblem. Här kommer Språkhjälpen att kort ta upp skillnader mellan den svenska och finländska möteskulturen. Kom ihåg att det mesta av följande är generella antaganden om olikheterna mellan de två kulturerna. Möteskulturerna varierar också inom Sverige och Finland.

Vad svenskarna tycker om finländare
”Tystnad! Det är en våldsam tystnad ibland!” Så beskriver en svensk företagsledare det han anser vara det dominerande draget hos finländarna. Finländarnas tystnad leder på ett möte till att svenskarna tycker att de avslöjat för mycket då finländarna inte avslöjat något alls. Finländarna uppfattas också tack vare sin tystnad som mycket stela och reserverade. Överlag anser svenskarna att finländare är seriösa, det är deras mest negativa, men samtidigt också mest positiva drag. Det uppfattas som svårt att locka finländare att småprata, men samtidigt anses de vara pålitliga i sitt engagemang.

Vad finländare tycker om svenskar
Finländarna anser å andra sidan att svenskarna är överlägsna, självbelåtna och egocentriska. Finländarna uppfattar också ofta att svenskarna har en nedlåtande attityd till dem, eftersom svenskarna anser sig vara mer världsvana och moderna än finländarna. Det svenska småpratet är finländarna ganska skeptiska till, det uppfattas som ostrukturerat. Finländarna har svårt att avgöra när småpratet tar slut och när innehållet tar vid. De uppfattar också att ett svenskt ”ja” inte är lika trovärdigt som ett finskt ”ja”. I finländarnas ögon anses svenskarnas diskussionsiver leda till ändlösa diskussioner, som eventuellt – men inte alltid – utmynnar i beslut.

När finska och svenska företag möts
Hur medarbetarna i ett företag beter sig på ett möte speglar ofta företagssynen. I svenska företag är det vanligt att chefen diskuterar igenom problem med sina medarbetare innan hon eller han fattar beslut. Om en finländsk chef gör så kan hon eller han uppfattas som osäker. Den finländska företagskulturen är således på många sätt mycket mer hierarkisk än den svenska. I Finland är chefens ord lag och medarbetarna väntar sig order och inte diskussioner. Finländarna beter sig ofta mycket mer rättframt, vilket kan skrämma konflikträdda svenskar. Svenskarna väljer sina ord och vill vara diplomatiska för att inte störa harmonin på ett möte, medan finländarna lättare kan skilja mellan sak och person när de kritiserar.
Det finns dock stora skillnader mellan företag, och på en del fusionerade företag har svenskarna och finländarna gått halva vägen var och lärt sig att kommunicera och förstå varandra trots olika kulturell bakgrund.

Den som vill läsa mer om ämnet kan gå till Kati Laine-Sveibys avhandling ”Företag i kulturmöten. Tre finländska företag och deras svenska dotterbolag” (1991).

Publicerat

Mötesfunktionärernas och mötesdeltagarnas roller

Ordförandens roll
Ju formellare möte, desto viktigare är ordförandens roll. Han eller hon förbereder mötet genom att skriva en möteskallelse och en föredragningslista. Han eller hon måste också förbereda de ärenden som skall behandlas under mötet.
Ordföranden leder mötet. Han eller hon skall:

  • hålla fast vid en klar agenda
  • få fram klara beslut inom en rimlig tid
  • se till att tidsramarna för mötet håller
  • låta alla mötesdeltagare yttra sig
  • avsluta mötet med ett sammandrag så att nyttan av besluten blir klar för alla.

Om mötet måste rösta om en fråga så leder ordföranden omröstningen och delger mötesdeltagarna resultatet i valet. Ordföranden har ansvar för att protokollet blir skrivet. Han eller hon bör också se till att de beslut som fattas på mötet verkställs inom utsatt tid.

Sekreterarens roll
Sekreteraren sköter om de praktiska arrangemangen i samarbete med ordföranden. Han eller hon kopierar möteshandlingar och postar dem, reserverar mötesrum och organiserar trakteringen vid mötet. Sekreteraren skriver också protokoll under mötet, samt ser till att protokollet justeras efter mötet och att de andra mötesdeltagarna får ta del av det. Han eller hon ser också till att protokolljusterarna får protokollet och kan skriva under det.
På ett mycket informellt möte är sekreterarens uppgift i första hand att föra anteckningar under mötets gång samt därefter skriva ett protokoll som skickas ut till alla mötesdeltagare.
Protokollet skall vara kort och koncist, och det skall klart framgå vilka beslut som fattats.

Protokolljusterarnas roll
Protokolljusterarna skall granska att sekreteraren antecknat alla beslut och händelser under mötet korrekt. Dessa skall liksom sekreteraren göra anteckningar under mötet för att sedan kunna granska det protokoll som sekreteraren skrivit. Protokolljusterarna skall sedan justera protokollet genom att underteckna det.

Mötesdeltagarnas roll
Mötesdeltagarnas uppgift är att påverka de beslut som fattas på mötet. För att bättre kunna göra det bör deltagarna förbereda beslutsärendena genom att bl.a. fundera på bakgrunden till ärendet och tidigare beslut som fattats om liknande ärenden, alternativa lösningar samt följderna av dessa.
Som mötesdeltagare kan man diskutera ärendet med de andra deltagarna och leta reda på information om ärendet på förhand. På det sättet kan man sammanställa ett eget förslag och försöka vinna understöd för det.
Mötesdeltagarna ber alltid om ordet av ordföranden, även på mycket informella möten. Ordföranden delar ut taltiderna i den ordning de begärts. Inläggen ska vara klara och korta, och enligt god mötessed inleder man alltid yttrandet med ”Ordförande,..”. Detta är ovanligare vid informella möten.

Publicerat

Det informella mötet

Det finns många varianter av informella möten. Det som skiljer ett möte från en vanlig diskussion är dock att det alltid finns en ordförande på ett möte. Det är också viktigt att mötesdeltagarna ber om ordet av ordföranden. Mötesdeltagarna bör dessutom vara noga med att hålla sig till saken under mötet.
Ett informellt möte kan se ut på följande sätt:

1.Mötet öppnas
Ordföranden öppnar mötet genom att hälsa alla välkomna och ge ett kort sammandrag av vad som kommer att behandlas på mötet. Sekreterare för mötet väljs.

2.Beslutsärenden
Om det finns en föredragningslista så föredrar ordföranden ärendena i tur och ordning, och efter varje ärende blir det diskussion. Om det inte finns en föredragningslista inleder ordföranden med att föredra det viktigaste ärendet och därefter det näst viktigaste.

3.Anmälningsärenden
Anmälningsärenden föranleder inte beslut, utan det är i första hand frågan om information. Dessa kan vara t.ex. referat av en konferens eller inkomna brev eller skrivelser.

4.Övriga ärenden
Här behandlas frågor som tagits upp under mötet eller just innan. Mötet fattar inte beslut om dessa ärenden, som är oförberedda, men man kan ha en inledande diskussion om dem. På ett mycket informellt möte kan beslutsärenden, anmälningsärenden och övriga ärenden flyta ihop, och diskussionen kan gå över från det ena ärendet till det andra. Det är ändå viktigt om det skall fattas ett beslut, att mötesdeltagarna försöker hålla sig till ett ärende åt gången.

5.Nästa möte
Mötesdeltagarna kommer överens om nästa möte.

6.Mötet avslutas