Författare: JanneN

Ordet kommunikation kommer från latinet och har betydelsen ”ömsesidigt utbyte”, ”göra något gemensamt”. Kommunikation innebär alltid ett samspel mellan människor och en växelverkan mellan att tala och att lyssna.

Tidigare har man föreställt sig kommunikationen väldigt enkelt. Man har ritat upp schematiska modeller för hur en sändare skickar ett budskap till en mottagare.

Men den ovanstående modellen är väldigt förenklad och ger sken av att människor fungerar som maskiner som tar emot kommandon och att dessa enkla kommandon förblir oförändrade på vägen. I verkligheten är den mänskliga kommunikationen mycket mer komplex. Hur den ser ut varierar från situation till situation och från människa till människa. Om kommunikationen lyckas beror alltså inte bara på talaren och hur väl han lyckas formulera sitt budskap utan kommunikationen är ett samarbete mellan talaren och lyssnaren.

Detta betyder att ingen har full kontroll över ett samtal. När sändaren skickat iväg sitt budskap så är det upp till mottagaren att avgöra hur det ska tolkas. Det är sällan som lyssnaren uppfattar budskapet precis som talaren tänkte och detta kan bero på störningar i kommunikationen, så kallat brus.

Fysiskt brus är problem som finns i den fysiska miljön, den tekniska apparaturen eller hänger samman med talarens och publikens kroppsliga förutsättningar. Fysiskt brus är exempelvis buller, trötthet, svag röst, tekniska problem eller dålig akustik.

De problem som är knutna till språket kallas semantiskt brus. Sådana problem uppstår när talaren talar otydligt, använder obegripliga eller vaga begrepp, tappar tråden eller hakar upp sig på oväsentligheter.

Det psykologiska bruset är svårast att åtgärda. De psykologiska låsningarna kan ligga hos både talaren och lyssnaren. Talaren kan vara nervös och ge ett osäkert intryck och lyckas då inte vinna publikens förtroende. Lyssnarna kan även vara negativt inställda från början och vägrar då att ta emot talarens budskap.

Allt brus kan inte undanröjas, men den som är medveten om hur den mänskliga kommunikationen fungerar och vilka störningar som kan uppstå har större chanser att skapa en god kommunikation i växelverkan med sin omgivning.

Läs mer om kommunikationsprocessen och olika kommunikationsstörningar i Monica Ekenvalls bok Retoriken i praktiken (1998).

• Tänk på din attityd! Försök vara öppen för vad motparten säger i stället för att gå i försvarsposition eller avfärda budskapet innan du lyssnat till punkt. Basera inte din bedömning på fördomar om ämnet eller talaren.
• Motivera dig själv! Om du saknar motivation kommer din motvilja att hindra dig från att lyssna koncentrerat.
• Koncentrera dig på lyssnandet! Om du är tankspridd eller koncentrerar dig på andra saker kommer du att missförstå budskapet.
• Fokusera på det väsentliga! Häng inte upp dig på enstaka detaljer, värdeladdade ord eller talarens sätt att prata utan koncentrera dig på nyckelord och de centrala tankarna.
• Anteckna det viktigaste, men bara detta! Anteckningar tvingar dig att lyssna aktivt och välja ut det viktigaste, men du klarar inte av att skriva upp allt.
• Försök finna den röda tråden! Om du lägger märke till hur talaren byggt upp sitt tal är det lättare att se sammanhanget och urskilja de viktigaste idéerna.
• Tänk kritiskt! Du ska inte bara passivt ta emot det som talaren säger utan fundera på hur talarens idéer stämmer överens med dina egna erfarenheter.
• Visa tålamod! Lyssna till slut innan du drar förhastade slutsatser.
• Våga fråga! Försäkra dig om att du förstått talaren genom att ställa frågor. Förmodligen undrar andra samma sak och talaren har nytta av att veta att publiken hänger med.
• Våga vara tyst! Tystnad i ett samtal eller i en diskussion är inte alltid av ondo. Tvärtom kan tystnader vara nyttiga tankepauser.

Till den muntliga färdigheten hör inte bara konsten att tala utan i allra högsta grad konsten att lyssna. Det aktiva lyssnandet är en förutsättning för en god kommunikation där alla får komma till tals. Det här gäller både i ett samtal mellan två personer, i en gruppdiskussion eller i en föreläsningssituation. Uppskattningsvis 40 procent av vår dagliga kommunikation består av lyssnande. Detta lyssnande har olika funktioner. När vi lyssnar på nyheter eller en föreläsning gör vi det för att få information, medan vi agerar stöd och rådgivare när vi lyssnar på en god väns problem.

Det goda lyssnandet gör att en diskussion går framåt. Det finns inte bara en dominerande talare utan alla deltagarna och idéerna blir sedda och tagna på allvar. När lyssnandet inte fungerar så uppstår många misstag och de talare som inte blir hörda känner sig frustrerade.

Problemet är att många inte alls lyssnar till sin motpart även om de hör vad denne säger. I stället är de upptagna av att försöka tänka ut vad de själva ska säga näst eller av att hitta på motargument. Speciellt i en diskussionssituation intar många en defensiv position där de är inriktade på att hitta fel hos talaren eller på att försvara sig själva. Den som lyssnar på detta sätt är egentligen inte intresserad av att höra på vad talaren försöker säga och lär sig heller inget nytt.

För att bli en bra lyssnare måste du ändra din attityd och rikta in dig på vad motparten säger och inte på vad du själv ska svara. Lyssnandet är en aktiv process som kräver lika mycket som talandet. Att lyssna innebär både att tolka orden, analysera vad de betyder och att värdera dem. För att göra detta måste du lyssna efter centrala idéer snarare än enstaka fakta och kunna skilja verkliga fakta från talarens åsikter. Du ska fokusera på det som är viktigt och försöka hitta den röda tråden i talet. Talarens huvudtankar ska du sedan placera in i ett sammanhang och fundera på hur de förhåller sig till din tidigare kunskap.

Det är också viktigt att lägga märke till talarens ickeverbala signaler. Hur rör han sig? Hur låter hans röst? Dessa signaler ger information om hur talaren vill framstå och hur hans budskap ska tolkas.

Att lyssna innebär inte att man ska vara tyst – tvärtom! I det goda lyssnandet ingår att ge respons. Responsen kan bestå av frågor och kommentarer till talaren, men också av det som kallas återkoppling. Återkoppling förekommer framför allt i direkta samtal och är de ljud (till exempel ”hm”, ”jaha”, ”jo”) eller kroppsliga signaler (till exempel nickningar och leenden) som vi använder för att visa att vi hänger med och förstår vad talaren säger.

Förutsättningen för att du ska tala väl är att du vet vad du vill säga. Vad vill du åstadkomma och vad är ditt centrala budskap? Om du ska hålla ett förberett tal bör du noggrant välja ditt ämne. Det bästa är att tala om något som du själv är intresserad av. Ditt engagemang och ditt intresse smittar av sig i talet.

Ditt egna engagemang är viktigt för att du ska övertyga lyssnarna. Om du inte tror på det du säger kommer ingen annan att göra det heller. Din personlighet spelar nämligen en viktig roll i din muntliga färdighet. Om publiken uppfattar dig som en sympatisk och hederlig person så har de lättare att acceptera ditt budskap. Det är alltså viktigt att dina ord och dina gester stämmer överens med hur du verkligen tänker och känner.

Du måste ta dina lyssnare på allvar. Du tar upp deras tid och därför ska ditt tal vara anpassat för dem. Fundera på vad de redan vet och vad de är intresserade av att få veta och utforma sedan ditt tal efter deras preferenser. Det innebär inte att du ska förvränga ditt budskap eller ljuga, men tänka på att det är lyssnarna som avgör ifall ditt tal går hem eller inte. Ett retoriskt glänsande nobeltal fungerar inte om det hålls för en grupp dagisbarn liksom inte heller en lågstadielektion i matematik om publiken består av professorer i teoretisk fysisk.

I konsten att tala väl ingår alltså en rad olika färdigheter, även om det är svårt att skilja dem ifrån varandra. Den gode kommunikatören kan..

• analysera och tolka andras budskap
• urskilja de centrala tankarna i en text eller ett anförande och sammanfatta dem
• anpassa sig till sin publik och skapa kontakt med den
• planera och disponera sina anföranden på ett logiskt och ändamålsenligt sätt
• skapa en god stämning och ta hänsyn till andra deltagare
• uttrycka sina tankar på ett lättfattligt sätt
• argumentera för sina åsikter
• tillämpa de ovanstående färdigheterna vid rätt tillfälle.

Läs mer om hur du anpassar talet till publiken under kategorin Arbetsprocessen. Den goda talarens olika redskap hittar du under kategorin Talarens redskap.

Den muntliga färdigheten består av en rad olika förmågor som används både i vardagligt umgänge och i förberedda anföranden. Till den muntliga färdigheten hör kunskapsmässiga och intellektuella förmågor, men också förmågan att interagera med andra människor och att använda sitt kroppsspråk. Att ha kommunikativ kompetens innebär både att vara medveten om hur man kommunicerar effektivt och kunna tillämpa den teoretiska kunskapen i praktiken. Kommunikationen kan ske mellan två personer, inom en grupp, inför en grupp eller med hjälp av olika medier.

En stor del av den muntliga färdigheten lär vi oss naturligt under uppväxten. Vi socialiseras in i hur vi ska bete oss i diskussioner eller lär oss av förebilder hur man håller goda tal. Andra områden lär vi oss att behärska genom skolning, till exempel det vetenskapliga skrivandet.

Det är viktigt att minnas att goda kommunikationsfärdigheter inte enbart handlar om att kunna tala väl, utan lika mycket om att förstå sin publik, lyssna uppmärksamt och reagera på respons.

Kontrollera att textens olika delar hänger ihop och att tankarna följer varandra på ett logiskt sätt.

1. Bind ihop satser (och meningar) med hjälp av ord som och, men, eftersom och fastän. Då blir texten mindre hackig än om den består av enbart korta meningar.

Jämför:

Jag skriver om ätstörningar. Ämnet har intresserat mig länge.

Jag skriver om ätstörningar eftersom ämnet har intresserat mig länge.

2. Visa hur texten är uppbyggd och hur delarna förhåller sig till varandra genom att använda sambandsord. Sambandsorden kan användas i början av eller inne i meningar och stycken. Några exempel på sambandsord:

Villkor: om, i så fall, förutsatt att
Avsikt: för att, syftet är, avsikten är
Slutsats: alltså, därför, således, slutsatsen blir
Orsak: därför, eftersom, anledningen är, det beror på
Kontrast: dock, däremot, trots allt, tvärtom
Jämförelse: på samma sätt, annorlunda, lika
Tid: sedan, medan, innan, därefter, samtidigt, under tiden
Exempel: till exempel, särskilt, i synnerhet
Tillägg: också, dessutom, vidare
Förklaring: nämligen, ju

Exempel:

Innan man väljer ämne för sin pro gradu-avhandling är det bra att bekanta sig med tidigare forskning. Först därefter kan man veta om det lönar sig att undersöka ämnet.

3. Se till att orsaks- eller följdförhållanden framgår på rätt sätt. Så är det inte i följande exempel:

Min undersökning är kvalitativ eftersom ämnet intresserar mig mycket.

4. För att binda ihop texten kan man även uttnyttja följande grepp:

– Uttryck samma tanke på olika sätt genom att använda synonymer, omskrivningar samt överordnade och underordnade begrepp.

Enligt NN/H.K. (Henri Kokko) är tanken på att tala inför publik så skrämmande för en del personer att de hellre skulle vilja få besked att de drabbats av en svår sjukdom. Men då handlar det om en sjuklig form av rädsla. För de allra flesta försvinner känslan av oro ganska snart när man väl kommer upp på scenen. Men för att rädslan ska bytas till sund nervositet krävs det vissa förberedelser.

– Syfta tillbaka i din text med pronomen och adverb. Syftning ska helst inte användas mellan två stycken i en text. Undvik också att syfta på rubriken.

(pronomen) Olaus Magnus(1490-1557) var en svensk renässansmänniska. Som skildrare av Nordens historia, natur och kultur var han unik. /Han var unik….
(adverb) År 1520 besökte han Stockholm, där han bör ha bevittnat kröningen av Kristian II.

– Fråga – svar. Avsluta ett stycke med en fråga som du besvarar i nästa stycke, eller börja kapitlet/avsnittet med en fråga som du besvarar i slutet.

– Börja meningarna med tidigare känd information och skriv det nya till höger.

I min avhandling behandlar jag ätstörningar. Ämnet började intressera mig när jag gjorde min praktik på Folkhälsans ungdomspoliklinik.

Se även DISPOSTION, MENINGSBYGGNAD, RÖD TRÅD, SYFTNING
Se Skrivboken, Att skriva bättre i jobbet

Försök uttrycka led som har liknande innehåll så att de också språkligt liknar varandra

Exempel:

Undersökningen bygger på intervjuer och frågeformulären.

Undersökningen bygger på intervjuer och frågeformulär.

Vid insamlingen av materialet har jag strävat efter stor noggrannhet och att ställa alla frågor på samma sätt.

Vid insamlingen av materialet har jag strävat efter att vara mycket noggrann och att ställa alla frågor på samma sätt.

Observera att leden i en punktuppställning bör ha liknande språklig form och innehåll – de bör t.ex. bestå av substantiv eller hela meningar.

Se även PUNKTUPPSTÄLLNING
Se Språkriktighetsboken

Kontrollera att pronomen syftar på rätt ord!

Han, hon, den, det, de syftar på subjektet i föregående sats medan denne, denna, den här, detta, dessa syftar på närmaste substantiv.

Då läkaren samtalar med en patient är det viktigt att hon berättar om alla sina symptom.

Då läkaren samtalar med en patient är det viktigt att denna/patienten berättar om alla sina symptom.

Om du använder pronomensyftning måste det finnas något ord som pronomenet kan syfta på. Så är det inte i följande fall:

På finlandssvenskt håll är det besvärligare, eftersom de inte kan se på rikssvensk tv.

På finlandssvenskt håll är det besvärligare, eftersom finlandssvenskarna inte kan se på rikssvensk tv.

Med vilken och vilket kan du syfta tillbaka på en-ord respektive ett-ord, medan vilka syftar på ord i plural. Som kan syfta på ord i vilken form som helst. Syftar du på en hel sats ska du använda vilket eller något som.

Jag fick tillbaka endast en fjärdedel av de utskickade frågeformulären, som gör att resultatet inte är så representativt.

Jag fick tillbaka endast en fjärdedel av de utskickade frågeformulären, vilket/något som gör att resultatet inte är så representativt.

Sin syftar normalt på subjektet i en sats, medan hans eller hennes syftar på någon annan person.

Jämför:

Han var nöjd med sin avhandling pro gradu. (studenten är nöjd med den avhandling han skrivit)
Han var nöjd med hans avhandling pro gradu. (är det handledaren som är nöjd?)

Se Att skriva bättre i jobbet, Grammatik från grunden

Om vi inte skriver ut subjektet i en satsförkortning, tolkar läsaren det lätt som att det subjekt som är utskrivet i satsen gäller också för satsförkortningen.

Exempelvis kan man skriva:

För att träda i kraft (satsförkortning) måste lagen (subjekt) stadfästas av presidenten.

Däremot går det inte att skriva:

För att träda i kraft måste presidenten stadfästa lagen.

Det beror på att man i den senare satsen tolkar det som att presidenten är subjekt också för “för att träda i kraft”. Presidenten måste alltså stadfärsta lagen för att träda i kraft.

Var därför försiktig så att du inte gör läsaren förvirrad med uttryck som dessa:

Lagen godkändes av riksdagen efter att ha debatterat den hela hösten.

Riksdagen godkände lagen efter att ha debatterat den hela hösten.

Efter att ha förstörts av två tropiska stormar höll publiken andan när s/y Daphne nymålad och fin lyftes ombord på lastbilsflaket.

När s/y Daphne, efter att ha förstörts av två tropiska stormar, nymålad och fin lyftes ombord på lastbilsflaket höll publiken andan.

Var speciellt uppmärksam om du formulerar satser som börjar med efter att, för att, genom att eller utan att.

Se Översättning och språkriktighet och Språkriktighetsboken